På mogendans i Ugrerland

Det närmaste jag någonsin kommit en riktig 'lavatanssi' är väl på kvarkenfärjorna under deras guldår på -80 och -90 talen. Då när man köpte smör från Sverige och snus från R-kiosken, de va tider de... Jag hade nästan förträngt denna 'musik', och utstyrseln som folk drar på sig när dom vallfärdar till dessa tillställningar. Tydligen så klär man sig i väst och kryddar sig med grön Mennen ännu på detta årtusende. Detta fick jag bevittna i helgen när jag besökte en 'tanssiravintola' i ett väldigt urgriskt dominerat hörn av vårt idag relativt insnöade land.

När man engång besöker ett sådant ställe så borde man väl passa på att noga betrakta hur det går till när ugrerna roar sig en helt vanlig fredagskväll. Jag sätter mig alltså ner vid ett bord helt ensam en bit ifrån dansgolvet, och förundrar mig över spektaklet som utspelar sig framför mig. Traktor-Matti Meikäläinen hoppar på på dansgolvet som en brunstig älg, och hans bästa kaiffare Skoter-Paavo har redan slocknat vid sitt bord. Paavos panna vilar tryggt mot den blommiga bordsduken, men ibland vaknar han till liv och mumlar några obegripliga lockläten. Paavos flickvän Maija-Irmeli Meikäläinen (fd Bussiger) ser allmänt förbannad och farlig ut.

Snart tystnar musiken och jag ser hur en flock ugrer börjar röra på sig. Vissa av dessa söker sig också mot hörnet där jag belägrat mig på tryggt avstånd från hela härligheten. Tiden stannar liksom när jag noterar den stora ljusskylten som lyser ovanför dansbandet. Bägge ljusen "Miehet hakee" och "Naiset hakee" lyser samtidigt, och jag inser blixtsnabbt vad detta innebär ifall jag sitter kvar på min stol mycket längre. Någon från flocken kommer sannolikt att antasta mig och då är det nog en "loose-loose situation". Tackar man nej så får man på käften, och ställer man upp och dansar dessa konstiga danser så får man också på käften efter att man trampat sönder någons söndagsskor.

Bättre fly fort som Fantomen än illa fäkta, och jag spurtar alltså omedelbums mot bardisken. Väl framme vid baren märker jag att man inte alls är mera i skydd här, och jag tvingas alltså rymma från hela stället. Tryggt ute i friska lufen så känner jag hur adrenalinet pumpats ut i hela kroppen av tanken om vad som kunde ha hänt ifall jag inte reagerat såpass instinktivt och impulsivt. Tur att man har en viss självbevarelsedrift och att inget värre hände. Stanken av grön Mennen borde ha fungerat som en varningssignal, men man lär väl sig av sina misstag...