Beklagar att jag klagar

Morgonen är den tid på dygnet när jag är mest konservativ så att säga. Kom int med nya förslag eller försök int testa mina gränser före klockan tolv. Helst ska du dra dig tillbaka och vara tyst! Detta har många stackare fått uppleva rent konkret genom åren. Saker jag int diggar på dagen hatar jag verkligen på morgonen. Finns det sen värre tortyr än Rap? Jag avskyr detta oljud över allt annat! Kallar int eländet för musik, för det är int musik. Rap är ett rop på hjälp. Dom som sysslar med sånt mår int bra. Dom kan int ha det bra heltenkelt, och stackarna är i akut behov av vård.

Denna ljuva aprilmorgon sitter jag på min sedvanliga plats i bussen. Höger sida, där var man sitter emot varandra. Morgonbussarna är relativt fulla så jag blir snabbt inklämd på min plats, men det gör inget för jag kan alltid blicka ut genom fönstret. När ekipaget rullar iväg så vrider chaffisen sin radio på max volym, och ni kan gissa vad för sorts "musik" han gillar att lyssna på. Jag blir helt röd i fejset och om inte jag skulle ha varit inklämd där jag satt hade jag säkert tagit mig en pratstund med chauffören. Jag väljer dock att int klaga utan lida av eländet den korta stund jag sitter i bussen. Man ska ju int klaga, för då är man en besvärlig människa och inte alls snäll. Och om man trots allt är tvungen att klaga så måst man först be om ursäkt.

Hur många i Finland klagar t.ex. på en restaurang om man inte är helt nöjd med födan? Int särskilt många sku ja tro. Och klagar man så är det högst åt sina vänner, restaurangpersonalen ger man ändå ett brett leende åt. Kanske just därför är maten i dom flesta finska restaurangerna ganska så skit, ingen har upplyst dom om detta faktum! Om man betalar så ska man int klaga, men sen kan man nog klaga om det är gratis. Som när någon försöker göra något kreativt eller uppbyggande. Då ska det jomas. Det hör till att kverulera när det är gratis, för tar man int vara på en chans när den e gratis så är man dum i huvudet.

Från en sak till en femte... Igår blev jag misstagen på stan för att vara italienare. En Tortellini trodde jag var hans kollegas, Al Dentes, son och börja snacka i obegripliga tungomål åt mig. Borde man vara arg eller glad för att bli tagen som en utomlänning i Helsingfors? Åååhå, I'm an alien...