Pråblem med påst påsk traumatiska stress syndråm

Hjärnan är liksom nollad. Ni vet, det händer ingenting. Man kommer inte ihåg någonting. Tror jag har haft roligt, men kan inte veta riktigt säkert. Kanske bäst att int fråga så mycket utan bara leva i den tron. Sådana som lever i tro brukar väl generellt sett vara lyckliga. Lyckligt ovetande om den ofta så brutala sanningen. Men sanningen är väl också relativ? Eller är den absolut? Kan någon påstå att sanningen är relativt sannolikt absolut, eller blir det heltenkelt för paradoxalt då? Vem bryr sig, och i vilken grad?

Livets stora dilemma är ju att lyckas ställa sina egna problem i lämpligt perspektiv till andras. Om grannens problem är värre än mina så är kanske dom egna problemen i kontrast till grannens inga problem längre. Lite som invers skadeglädje, men int riktigt. Man är inte glad för andras missöden och elände, men man blir liksom lite mindre knäckt av att man själv inte har det så dåligt ställt. Tänk vad det är lätt att manipulera sin egen hjärna och finna vägen till sann mindre olycka. Allt vad som behövs är att ställa ens egna tankar i rätt proportion och relation. He kan alltid bli värr! Narcissism i måttliga mängder är hälsosamt.