Vid behov

Jag sitter alltid på samma ställe i bussen ifall den platsen inte är reserverad. Fönsterplatsen på styrbordssidan, med trynet mot Mecka och i öppningen där man kan sitta mot varandra. Idag märkte jag att det är dessutom en väldigt säker plats, för fönstret där är en nödutgång. Kanske har jag valt min favoritplats undermedvetet av säkerhetsskäl? Hursomhelst så finns där mycket utrymme för benen, så medvetet har jag valt den av bekvämlighetsskäl. På fönstret där finns det två gröna klistermärken, en på finska och en på svenska. "Hätätilanteessa riko lasi" - "Vid behov, krossa glaset". I brist på bättre så glor ja på dom en stund och kontemplerar över deras syfte och budskap.

Inget säger att detta 'behov' borde vara väl motiverat. Är man finne så måste det ju vara en nödsituation för att man ska ha rätt att krossa rutan, men om man är svenskatalande så räcker det med att man har ett behov. När jag inser detta så får jag ett plötsligt behov av att slå sönder bussrutan. Inte för att jag är hemskt destruktiv av mig, men ibland så vill man bara härja på lite. Dessutom så uppmanar ju lappen mig att krossa rutan! Hela bussresan går åt att tänka på vad som skulle hända ifall jag rev loss hammaren och spräckte rutan med den, men jag är tyvärr för feg och för fattig för att förverkliga min idé. Jag skrattar högt för mig själv när jag hoppar av bussen. Folk stirrar på mig. Jag tror dom vet att jag vet, men dom vet inte vad jag vet.