KioskKuppen

Natten till lördagen återvänder jag hem igen efter en av mina otaliga antropologiska fältstudier i Helsingfors nattliv. Till min stora förvåning ser jag hur kiosken på andra sidan gatan har öppet! Den som brukar vara öppen endast på somrarna, har luckan uppe nu mitt i natten och i värsta kölden! Det är en liten gul träkoja som står strax intill bron och ägs av en utländsk kuppe. Dom brukar sälja kaffe, hotdoggar och glass där på somrarna, men har aldrig förr sett att den skulle vara öppen under vinterhalvåret.

Jag blir så förvånad så jag korsar gatan för att ta mig en pratstund med kuppen. Det är ju helt socialt acceptabelt att socialicera med okända mänskor här ifall man inmundigat över 5 hefe weizen, och jag känner mig på prathumör, så varför inte. Kuppen känner tydligen igen mig för han blir väldigt glad när han ser mig. Han ser ut kanske som en grek, men jag har ingen aning om hans ursprung. Ej heller kan jag erinra mig om när jag skulle ha snackat med honom senast, men kan ju vara att det var 15+ hefe weizen då, vem vet...

Man måst ju bara stöda en så företagsam typ som honom, så jag ögnar igenom hans utbud. Känner mig smått sugen på lakrits, så jag frågar vad den stora påsen längst fram kostar. 2,50€ säger kuppen på invandrarfinska. Jag säger åt kuppen att denhär gången betalar jag inte 2,50€ utan jag ger dig 3€ för den (jag råka ha 3€ i min ficka). Mannen blir så glad att han säkert skulle ha kysst mina fötter ifall han inte skulle vara in i kiosken. Kanske bra så. Han säger att egentligen kosta den 3€ men han tänkt han sku sälja den för 2,50 åt mig då ja verka vara så sjysst. Kanske försäljarsnack men låter ju bra iallafall.. Ännu när jag går in i min portgång på andra sidan gatan så ser jag hur han glatt viftar åt mig från sin kiosk. Ibland är det definitivt värt att betala lite extra om man får se så glada miner i detta annars så dystra land.