Rambo

Rambo är kungen! Igårkväll såg jag filmen i Finlands största, bästa och vackraste biosalong. Kriget och kaoset var såpass verkligt att lemmarna av offren sprätta nästan in i publiken. Måste vara farligt att jobba som kameraman i inspelningarna när folk flyger runt i rutan i varannan scen. Det finns ingen som klår denna 61-åriga gubbe, han är bara så cool. Jag har växt upp med John Rambo, han är som en kusin till mig. Efter att "First Blood" kom ut 1982 så influerades hela min barndom av denna 'mystiska karaktär' vars repliker är som från någon Kaurismäki-film. När Rambo snackar så snackar han int skit, säger han att "gå hem!" så borde man lyda honom! Min första Rambokniv hann jag förstöra redan första dagen, och på C64 så var Rambo ett av dom spelen jag spela mest. Alla ville vara som Rambo.

Största delen av publiken bestod förstås av män. Jublande män! Stående ovationer när Rambo tar i k-pisten och mejar ner ett femtiotal badguys. När Rambo spränger halva djungeln så hör det till att ge 'hi-five' åt dom som sitter bredvid. Man skall jubla när Rambo dödar, därför att han är god och dom andra är onda. Här är det dom onda mot dom goda, gränsdragningen är klar. Rambo gillar att döda, men han dödar ingen oskyldig, därför är det okej för Rambo att döda fast i massor och det är förstås han själv som bestämmer vem som är skyldig och vem oskyldig. Ingen säger åt Rambo att det är omoraliskt att döda, därför att Rambo är moralen. Han är dessutom så tuff att han inte behöver någon kvinna vid sin sida. Romanser är löjliga... Alla vill vara som Rambo. Rambo är kungen!