Som en slaktad kalv

Vissa påstår att djur inte har någon själ. Huruvida det stämmer eller ej vet jag inte, men i fredags kände jag mig som en slaktad kalv där själen stannat kvar i kroppen. Ifall det är möjligt alltså. Hvad? Hur? Hvarför? Det hela började med att jag blev 'lurad' att delta i en Judoträning av en kompis. Jag har under en längre tid funderat på att återuppta träningen i denna ädla kampsport som jag aktivt sysslade med för mera än 15 år sedan. Nu hade jag inga ursäkter mera, så jag var illa tvungen att följa med min vän till dojon i centrala Hufvudstaden.

När jag väl hittade tatamin (judomattan), så såg jag mycket svart, ordagrannt. Typ hälften av alla deltagare hade svart bälte. Jag kände en stor klump i min hals. *Gulps* Min grundkondition är inte så värst på topp efter allt soffliggande i höstas, så jag hade förstås hoppats på lite lättare motstånd. Dom första orden jag hörde sensein (tränaren) yttra var "Okej, vi börjar som uppvärmning med en halvtimme matt-randori." You gotta B F-kin kiddin me! En halvtimme brottning med en massa svartbältare som uppvärmning med min skitkondis!

Efter en kvart så såg jag bara svart, ordagrannt. Det slog helt svart i mina ögon och syret tog slut. Jag hade räknat med att jag skulle ha en viss fördel i.o.m. massan jag samlat på mig med soffliggandet och chipsätandet, men märkte ganska fort att denna massa är tyvärr till ens nackdel ifall man ligger inpaketerad underst på golvet. Först tar konditionen slut, sen tar krafterna slut och slutligen tar syret slut när rosetten man ligger inknuten i stramas åt ytterligare. Det finns ingen annan utväg än att klappa med handen på motståndaren och ge upp...

Trots att hela min kropp pryds av stora blåmärken ännu idag så är det något fascinerande med att få stryk. Jag vill tillbaka dit! Jag vill ha mera stryk! Vill man bli bättre så måst man vara redo att stå ut med en hel del plågor. "No pain - No gain", heter det, och sanningen är nog att fast huru mycket man ligger på soffan och kollar på ninjafilmer så blir man int bättre av det. Högst är man stjärna i sina egna dagdrömmar. Ända tills man märker hur det egentligen står till, och då, då känner man sig som en slaktad kalv.