Grannsämja

Nu har det då hänt. Någon har urinerat på min grannes dörrmatta, och grannflickan (inte den dekadenta grannen alltså, utan hon som spelar badminton) är flyförbannad p.g.a. detta. Hon har skrivit en lång uppsats och hängt upp den på anslagstavlan i trappan. Fast jag inte är skyldig, så känner jag liksom ändå att jag borde förklara mig för henne. "Det var inte jag - jag var i Åbo då. Jag har alibi". Helt på sant asså!

Nu undrar jag om det är bättre att hålla tyst, eller att försöka säga att det inte var jag. Jag brukar faktiskt sköta sånt på vessan. Oftast. Börjar man bortförklara saken så låter det ju onekligen som om man själv anser att man är misstänkt för dådet. Kan låta som om "Det var faktiskt inte jag denhär gången". Tystar man ner det hela så kan det också verka som om man har något att dölja. Vet inte riktigt hur jag borde agera.

Igår kom jag också på orsaken till varför Jehovas vittniskorna aldrig ringde på min dörr. När jag flytta in i lägenheten printade jag nämligen ut en tarralapp där det står "Ei mainoksia - Ei ilmaisjakeluja - Ei uskonkäännyttäjiä." Alltså jag vill inte ha besök av någon som försöker ovända mig till deras tro. Orättvist att innan var det bara gamla gubbar som sprang till mig, men när jag väl får klistrat upp en lapp så skickar dom snygga unga damer ut på sina korståg.